Duvorna, boet och kvinnan som aldrig ler

I flera månader såg jag ett litet mirakel utspela sig på min bakveranda i Taiwan.

Det började med det välbekanta kuttrandet från turkduvor, vanliga här men inte mindre vackra för att de finns överallt. Nedanför min lägenhet hade min granne på bottenvåningen ordnat en märklig plats för små kaktusar som hon hade gjort sig av med tidigare. En liten trådkonstruktion ser nu ut som en fågelbur utan dörr, fastbunden vid gallerlådan som rymmer hennes luftkonditioneringsaggregat. Och där, som om hon blivit inbjuden, hade en duva byggt sitt bo.

Dag efter dag brukade jag luta mig över verandaräcket för att se till henne. Hon tittade upp på mig med de där vackra ögonen - nyfiken men orädd, ståndaktig i sin plikt som mamma. Hennes partner kom på besök och tog med sig mat eller höll helt enkelt vakt. Även under tre veckor av oupphörligt regn som blötte ner allt stannade hon kvar. Ingenting kunde få henne att lämna de dyrbara äggen.

Så en morgon: tystnad. Jag kikade över räcket och tittade ner. Boet och den lilla fågelburen var borta. Konstruktionen var tom, skinande ren, som om duvorna aldrig hade funnits där över huvud taget.

Först föreställde jag mig att de hade vuxit upp och att familjen hade skingrats och trivdes någonstans i grannskapet. Men duvor river inte sitt eget hem. De städar inte upp efter sig så grundligt.

Och det för mig till kvinnan som bor nedanför.

Under hela tiden jag har bott här har jag aldrig sett henne le. Inte en enda gång. När vi åkte hiss tillsammans möttes mina hälsningar bara av tystnad eller, som bäst, en motvillig nick. Jag har hållit upp dörrar och inte fått någonting tillbaka, inte ens den artighet det innebär att möta någons blick. Det sura uttrycket verkar vara permanent inristat i hennes ansikte, och för länge sedan slutade jag försöka få det att spricka.

Vad hände med duvorna? Vem vet? Bara hon vet säkert. Kanske tog hon in dem, även om inget hos henne tyder på en hemlig ömhet för djur. Mer sannolikt, befarar jag, såg hon dem som skadedjur som måste utrotas. Äggen kan ha mött vilket öde som helst; i Taiwan äter människor fågelägg från olika arter.

Jag vill tro på vänlighet. Jag vill föreställa mig att duvorna befinner sig någonstans i trygghet och lever som en familj. Men när jag tittar på den tomma konstruktionen vet jag att världen är lika hård som den verkar.

Lämna gärna era tankar om hur den här berättelsen slutade. Det finns alltid en chans att jag har missat något.

Om den här berättelsen berörde dig kanske du finner mening i Likgiltighet eller medkänsla — en serie konsttryck och t-shirts som utforskar just den frågan.