Eftertanke inför den 4 juli: själens fönster

Författare: Justin Cain

Precis som vilken annan dag som helst sträckte jag mig efter min telefon när jag hade stigit upp och bläddrade igenom aviseringarna på Facebook. Det mesta var samma gamla vanliga, tills jag fick syn på ett inlägg från en gammal vän. Vi hade varken setts eller pratat med varandra på flera år.

Han skrev att han hade förlorat någon som hade funnits vid hans sida i flera år, och att hon hade gått bort lugnt i sömnen. Vi hade inte pratat med varandra på årtionden, och jag hade ingen aning om hur hans familjesituation såg ut nuförtiden. Jag visste verkligen inte vad jag skulle säga, så som de flesta människor skrev jag att jag beklagade hans förlust.

Sedan såg jag det när jag gick igenom alla andra kondoleanser. En kommentar med en liten bild - en tass som vidrör en människohand i form av en bön. Därefter hade ännu en av hans vänner delat ett stycke om hundar som blir änglar. Något förändrades i mitt bröst. Inte av sorg, utan av insikt. Jag hade missförstått. Det handlade om hans hund, inte om en familjemedlem.

Generationen övergick snabbt i något som var svårare att sätta fingret på. Här var en man som öppet och offentligt sörjde ett djur. Vänner samlades runt honom med samma ord som de skulle ha erbjudit vid förlusten av en familjemedlem, vän eller kollega. I hans ögon, liksom hos så många andra människor där ute, var det vad hunden hade varit.

Jag insåg att vi utför denna märkliga dans med kategorier och etiketter. Ett djur blir ett sällskapsdjur. Ett sällskapsdjur blir familj. Vi glömmer den enkla sanningen under alltihop - vi är alla djur. Varenda en av oss.

Kor har nervsystem. Grisar drömmer. Hönor känner igen ansikten. Fåglar löser problem. Det vet vi intellektuellt. Vi ser det när vi verkligen ser in i deras ögon. Samma medvetande som möter vår blick hos våra sällskapsdjur finns hos varje levande varelse.

Jag har sett dokumentärerna. Jag har sett raderna av nötkreatur, transportlastbilarna fullpackade med grisar. Jag har hört ljuden de ger ifrån sig när de förstår vad som väntar. Deras ögon vidgas. De ropar till varandra, med tårar rinnande nedför ansiktena. De känner skräck precis som vi skulle göra.

Frånkopplingen är avsiktlig. Förpackningar i mataffären visar inga ögon. De spelar inte upp ljuden. De visar kött utan själ, en produkt utan historia. Vi har byggt ett system som är beroende av att vi inte ser sanningen.

Men vi ser. Vi ser det i våra hundar, våra katter och fåglarna vi håller i bur. Vi ser själar där. Vi älskar våra fåglar, gerbiler och fiskar. Vi väljer bara att inte låta den blicken omfatta maten på vårt bord.

Min väns sorg över sin hund var verklig, giltig och värd gemenskapens stöd. Ingen ifrågasatte den. Ingen förringade den. Ingen hånade honom genom att säga att det bara var en hund. De förstod att kärlek inte kräver mänsklig form.

Samma förståelse väntar på att utvidgas till alla varelser. Varje djur på varje bondgård, i varje slakteri och i varje transportlastbil - de är individer precis som vi. De har preferenser. De knyter vänskapsband. De upplever glädje och rädsla. De har det vi omedelbart känner igen hos våra sällskapsdjur - medvetande, personlighet och själ.

Valet finns framför oss varje dag. Vi kan se själen eller bara köttet. Vi kan erkänna släktskapet eller hålla avstånd. Vi kan utvidga vår medkänsla eller hålla den liten och bekväm.

Förändring kräver varken aggression eller dömande. Den ber bara om att vi ser klart och ärligt. Att vi tillämpar samma insikt som vi ger våra sällskapsdjur på alla djur. Att vi minns att vi alla är en del av samma sårbara, kännande och medvetna familj av varelser.

Se in i vilket djurs ögon som helst. Se vad som blickar tillbaka. Fatta dina beslut utifrån den insikten.